The things we won't do for love 
I'd climb a mountain if I had to 
Risk my life so I could have you 
You, you, you... 

Everyday I'm psychoanalyzed 
For my lover, for my lover 
They dope me up and I tell them lies 
For my lover, for my lover 

And everybody thinks 
That I'm the fool 
But they don't get 
Any love from you 

The things we won't do for love 
I'd climb a mountain if I had to 
Risk my life so I could have you 
You, you, you... 

I follow my heart 
And leave my head to ponder 
Deep in this love 
No man can shake 
I follow my heart 
And leave my mind to wonder 
Is this love worth 
The sacrifices I make?

 

Jag vet att det inte är samma som förut. Jag vet att allt är förändrat, för dig. För mig finns du fortfarande, överallt. Speciellt i huvudet och såklart om man ska låta riktigt blödig, i hjärtat.

Att känna att man saknar någon och den man saknar antagligen inte bryr sig ett piss är en sorgsen känsla, såklart... man vill ju att den man saknar/tycker om ska tycka om en tillbaka och om den personen inte gör det.. ja då står du inför tre alternativ.
1. Don't give a fucking fuck about the fucking fucked up person.
2. Kämpa! SITT INTE PÅ DITT TANIGA ARSLE OCH WAINA!
3. Sitta på ditt taniga arsle och waina.

Jag har gjort alternativ 2 och 3. "Varför har du inte gjort ettan då? Om alternativ 2 och 3 inte funkade ska det väl inte vara så svårt att inse att ettan nog är det bästa alternativet?"
Ja mina små vänner, att glömma någon som satt stora avtryck på ens liv är inte det lättaste. Tro mig, jag har försökt men varje gång personen jag är med gör något som påminner det allra minsta om honom så faller jag tillbaka till alternativ tre.
Alternativ två har jag slutat tro på totalt. Hoppas dock att jag får upp kämpar glöden igen. Så kanske jag i alla fall kan få ha kvar honom som en vän.

Jag känner varje dag hur vi glider isär mer och mer. Hur mina känslor försvinner mer och mer och jag kan nästan känna att dina snart försvunnit helt också. Jag vet att du vill att det ska hända men det enda jag kan sitta o tänka på är "NEJ NEJ NEJ NEJ NEJ! NEJ! FÖR HELVETTE! NEJ!"

Jag hoppas vi kan bygga upp något nån gång. Vänskap, mer än det, bekantskap. Spelar ingen roll för mig, bara jag får lite av ditt ljus i mitt liv. Lite värme, lite trygghet. Bara en gång till, snälla?

Sitter i min säng och har precis ätit frukost. Tänkte skriva en massa som betyder något, men då ser väl dom flesta mig som någon skitunge som sitter o tycker synd om sig själv. Och nu kanske ni anser mig som en känslokall person. Man ska alltid vara bra. Alltid passa in, linjen ska alltid vara rak, aldrig kurvor eller knutar.

Man försöker vara bra åt alla. Men nästan aldrig åt sig själv. Ändå blir man kallad egotrippad.
Jag är bara sexton år och världen från min synvinkel är inte en bra värld. Om man ska vara sig själv så ska man umgås med såna som ser dig för den du är, som respekterar dig. Inte för hur du ser ut. Och egentligen ska du fan skita i dom som ger dig negativ energi (som min pappa alltid säger). Men det är ju sant! "du ska inte sitta o ta skit" nähä, lätt för dig att säga som har en linje som är rak o fin. Straight line. Fokus, fokus fokus. Inga knutar, inga gupp, inga krusseduller. Nej det går inte.

Man får klag och hårda ord slagna mot ansiktet för att man bara ville ha kontakt. För att man inte kan se sig själv utan den personen i sitt liv. Du får negativa ord och hårda slag för att du vill ha värmen. För att du saknar den.

Vänner, mer än vänner, på g, en kyss, lite mer än det, kärlek, kära. Älskar. Sen, kaos, inte vänner, tårar, svek, hårda ord slagna mot ansiktet, sen tyst. Tystnad. Kriget är över och du kan nu återvända hem. Men då kommer det igen, vänskap. Vänskap som sen blir en kyss. Som sen blir ånger. Som sen blir kaos. Förra veckan var det tyst. Igår var det vänner. Nu är det kaos. Vad händer? Vem vet? Vet jag? Absolut inte.

Nu ska jag i alla fall åka till Storvreta för att sluta tänka på det hemska, det mörka, tystnaden, kaoset.

Okej seriöst nu, vad fan håller jag på med? Sitter jag seriöst och blir deppig pga några få idioter här i världen som bara trycker ner och får mig att må dåligt? När blev jag sån här?!
Satt och var skit deppig imorse över saker som hänt osv, har nämligen förlorat en jättefin vän och det frustrerande är att jag vet inte vad jag gjort! Det är verkligen jätte jobbigt... men hur som hellst. Jag klarade av att gå upp ur sängen och ta mig ut i köket för att göra frukost (som i och för sig bara bestod av juice och frukt men ändå). Sen såg jag lite på tv och när jag kom in och började leta på internet hittade jag den här tjejen:

http://psychedelique.blogg.se

Satt och läste lite smått och sen helt plötsligt dyker detta inlägget upp som från ingenstans och rycker mig ur mitt depphumör:
http://psychedelique.blogg.se/2010/september/ryck-upp-er.html

började verkligen fundera på vad fan jag håller på med?! Nu ska jag fan inte sitta och deppa längre. Det här är MITT liv och INGEN jävel kan komma och sätta sig över mig. Mitt liv, mina regler. Om det inte passar behöver du inte bry dig. :)

dock tycker jag att det är riktigt respektlöst av dom som förr vart mina vänner men avslutat vänskapen pga rykten eller saker dom hört men dom vägrar säga vad. Om ni hör något om mig, gå först till mig och fråga om det är sant. Jag är en ärlig person, jag ljuger inte om saker för att jag är rädd eller nåt.

Hur som hellst, nu ska jag steka korv åt lillebror och sen ta en dusch.

Det här var en dag som jag verkligen kände för att inte vara i skolan. Jag behövde en dag ledigt för att tänka ut vad jag vill och hur jag ska göra för att bli glad igen. För nu har jag vart ledsen i snart en vecka. Och det funkar inte.

Det enda jag ville var att bli glad igen och när jag var med honom så var jag det... jag var så himla lycklig. Men det blev så fel allting.. och nu sitter jag här, ledsnare än förr och mer sårad än någonsin. Nu är du borta och du vill aldrig mer komma tillbaka. Jag får tårar i ögonen när jag sitter och skriver det här för du var så betydelsefull. Så fin.. och då menar jag inte fin som i ordet fin - söt, vacker, attraktiv. Utan jag menar allting.. all beröring, leenden, fina orden och allt hopp.. allt var så fint. Så skört. Som om man trampade ett steg snett så föll man 6000 meter ner i avgrunden.
och det är precis det jag har gjort. Jag är längst ner på botten. Och det känns som om jag aldrig kommer ta mig ur det. det känns kört allting, allting känns hopplöst. Jag har vart i alla sorters förhållanden. Bra, dåliga. Jag älskade honom, han älskade inte mig, han älskade mig, jag älskade inte honom. Otrogna hela tiden, ledsna hela tiden, glada hela tiden, men det här är annorlunda. Det är inte något vanligt krims krams som jag kan komma över på en dag. Det var äkta, för annars skulle jag inte skriva det här. Vi gjorde båda misstag. Det var inte bara han och inte bara jag.

Men nu måste jag ta ur diskmaskinen och åka iväg till språket. I mjukisbyxor, sunkig tröja, inget smink och fett hår. Varför ska jag bry mig när ingen annan gör det? Varför ska jag vara söt och fin när han inte ser mig? Jag låter säkert töntig men ingen förstår. Ni säger att jag ska glömma honom och gå vidare men det är inte så lätt. Och dom som har vart riktigt kär vet att det inte tar 1-2 veckor att komma över någon som man älskar högre än något annat. Speciellt inte när han går i parallellklassen vägg i vägg.

Someday, as I look at the sun
I think of you
And traces we leave behind
Like a fallen piece we'll make a better start
But still end up alone
Looking down upon a place inside our heart
Dividing us in two
Somewhere, all that we leave behind
Lingers on, longing for lullabies
You live, you learn
You love, you burn
You win, you lose
Becoming you

Someday, when I cry in the rain
I think of you
Looking through eyes of pain
Passing on a feeling that we can't deny
Over on to you
Fading memory is soon becoming blind
Dividing us in two
Somewhere
All that we leave behind
Lingers on
Longin for lullabies
You live, you learn
You love, you burn
You win, you lose
Becoming you