Stark? jag?! Herregud... om jag vore det skulle jag inte sitta här. Sitta här i sängen, långt bort från vad jag brukade kalla hem och tänka på dig. Tänka på vår tid, tänka på allting.. 
Cafét, hur du smekte min kind.. våra ansikten var bara ca 1 cm ifrån varandra och jag frågade dig "Är jag verkligen full med skit?" Och du log, på ditt speciella sätt och skrattade till lite medan du sa "nej.. nej det är du inte". Sen kyssen, så fint. Som en film.. så som jag vill ha det. 
Du har rätt i vissa delar som du säger till mig. Jag är drama, jag kanske inte söker det medvetet men på något sätt så bubblar drama alltid upp. Jag vill dock inte vara sådan. Men du gav mig aldrig tiden att ändras, för om jag ska ändras vill jag ändra mig med dig, inte utan dig. 

Jag skriver mina känslor för det är de enda jag vet. Jag har inte vart i ett förhållande för förhållanden skrämmer mig. Att vara bunden, bunden till någon annan... det känns inte bra för mig. Men å andra sidan är det det jag vill ha mer än något annat. 
Detta är nytt, inget jag prövat förut. Jag är inte ledsen över att jag fick uppleva min första riktiga kärlek med dig, men jag är heller inte glad över hur allt blev. När det var bra, var det as bra. Kärlek på hög nivå och jag vet att du kände lika. Jag kände det. Och nu i efterhand sitter jag bara o klandrar mig själv... "Hur kunde jag inte se att du bara menade väl?" "hur kunde jag undgå att du sa att du ville ha mig, men att du bara inte kunde.." "varför kunde jag inte bara väntat..." 

Det är också en sak, väntan. "den som väntar på nåt gott väntar aldrig för länge" Jaså? äre så? Nej det äre fan inte. Jävla ordspråk. NEJ DET ÄR INTE SANT! Herregud, fattar ingen det. Den som väntar på något gott, något fint, något så jävla underbart som dig. Dom väntar förgäves. 
Du var min och jag slängde bort dig. Du blev min igen och jag vart lycklig men sen slängde du bort mig. Och kanske förtjänade jag det. Kanske var det så det skulle vara... jag har ingen aning längre. 
Du säger mycket om mig, mycket elakt. Jag har bekänt vissa saker men att ljuga förmår jag mig inte för. Jag har ljugit dock, vem har inte? Men att ljuga om kärlek.. om äkta jävla svinig kärlek. Nej det gör jag inte, sorry om du blev besviken. 

Du är en bra människa, det är du. Fin i själen, charmig och rolig personlighet, intressant bakgrund och höga framtidsplaner. Jag hann aldrig lära känna dig ordentligt. Men du har ändå gett mig sann kärlek. 
Nån gång hoppas jag att vi kan börja om. Som vänner, starta nånting som aldrig funnits där. Som du sa, kanske vi kan gå på bio nån dag.. så jag kan få visa att du betyder mer för mig än bara yta. Att du, du med allt som är ditt, är den enda som jag tror på just nu. Det enda som betyder. Det enda som far genom mig som en tsunami i öknen. Du tog mig med storm.

My desire...