Jag vet att det inte är samma som förut. Jag vet att allt är förändrat, för dig. För mig finns du fortfarande, överallt. Speciellt i huvudet och såklart om man ska låta riktigt blödig, i hjärtat.

Att känna att man saknar någon och den man saknar antagligen inte bryr sig ett piss är en sorgsen känsla, såklart... man vill ju att den man saknar/tycker om ska tycka om en tillbaka och om den personen inte gör det.. ja då står du inför tre alternativ.
1. Don't give a fucking fuck about the fucking fucked up person.
2. Kämpa! SITT INTE PÅ DITT TANIGA ARSLE OCH WAINA!
3. Sitta på ditt taniga arsle och waina.

Jag har gjort alternativ 2 och 3. "Varför har du inte gjort ettan då? Om alternativ 2 och 3 inte funkade ska det väl inte vara så svårt att inse att ettan nog är det bästa alternativet?"
Ja mina små vänner, att glömma någon som satt stora avtryck på ens liv är inte det lättaste. Tro mig, jag har försökt men varje gång personen jag är med gör något som påminner det allra minsta om honom så faller jag tillbaka till alternativ tre.
Alternativ två har jag slutat tro på totalt. Hoppas dock att jag får upp kämpar glöden igen. Så kanske jag i alla fall kan få ha kvar honom som en vän.

Jag känner varje dag hur vi glider isär mer och mer. Hur mina känslor försvinner mer och mer och jag kan nästan känna att dina snart försvunnit helt också. Jag vet att du vill att det ska hända men det enda jag kan sitta o tänka på är "NEJ NEJ NEJ NEJ NEJ! NEJ! FÖR HELVETTE! NEJ!"

Jag hoppas vi kan bygga upp något nån gång. Vänskap, mer än det, bekantskap. Spelar ingen roll för mig, bara jag får lite av ditt ljus i mitt liv. Lite värme, lite trygghet. Bara en gång till, snälla?