Det här var en dag som jag verkligen kände för att inte vara i skolan. Jag behövde en dag ledigt för att tänka ut vad jag vill och hur jag ska göra för att bli glad igen. För nu har jag vart ledsen i snart en vecka. Och det funkar inte.

Det enda jag ville var att bli glad igen och när jag var med honom så var jag det... jag var så himla lycklig. Men det blev så fel allting.. och nu sitter jag här, ledsnare än förr och mer sårad än någonsin. Nu är du borta och du vill aldrig mer komma tillbaka. Jag får tårar i ögonen när jag sitter och skriver det här för du var så betydelsefull. Så fin.. och då menar jag inte fin som i ordet fin - söt, vacker, attraktiv. Utan jag menar allting.. all beröring, leenden, fina orden och allt hopp.. allt var så fint. Så skört. Som om man trampade ett steg snett så föll man 6000 meter ner i avgrunden.
och det är precis det jag har gjort. Jag är längst ner på botten. Och det känns som om jag aldrig kommer ta mig ur det. det känns kört allting, allting känns hopplöst. Jag har vart i alla sorters förhållanden. Bra, dåliga. Jag älskade honom, han älskade inte mig, han älskade mig, jag älskade inte honom. Otrogna hela tiden, ledsna hela tiden, glada hela tiden, men det här är annorlunda. Det är inte något vanligt krims krams som jag kan komma över på en dag. Det var äkta, för annars skulle jag inte skriva det här. Vi gjorde båda misstag. Det var inte bara han och inte bara jag.

Men nu måste jag ta ur diskmaskinen och åka iväg till språket. I mjukisbyxor, sunkig tröja, inget smink och fett hår. Varför ska jag bry mig när ingen annan gör det? Varför ska jag vara söt och fin när han inte ser mig? Jag låter säkert töntig men ingen förstår. Ni säger att jag ska glömma honom och gå vidare men det är inte så lätt. Och dom som har vart riktigt kär vet att det inte tar 1-2 veckor att komma över någon som man älskar högre än något annat. Speciellt inte när han går i parallellklassen vägg i vägg.