Sitter i min säng och har precis ätit frukost. Tänkte skriva en massa som betyder något, men då ser väl dom flesta mig som någon skitunge som sitter o tycker synd om sig själv. Och nu kanske ni anser mig som en känslokall person. Man ska alltid vara bra. Alltid passa in, linjen ska alltid vara rak, aldrig kurvor eller knutar.

Man försöker vara bra åt alla. Men nästan aldrig åt sig själv. Ändå blir man kallad egotrippad.
Jag är bara sexton år och världen från min synvinkel är inte en bra värld. Om man ska vara sig själv så ska man umgås med såna som ser dig för den du är, som respekterar dig. Inte för hur du ser ut. Och egentligen ska du fan skita i dom som ger dig negativ energi (som min pappa alltid säger). Men det är ju sant! "du ska inte sitta o ta skit" nähä, lätt för dig att säga som har en linje som är rak o fin. Straight line. Fokus, fokus fokus. Inga knutar, inga gupp, inga krusseduller. Nej det går inte.

Man får klag och hårda ord slagna mot ansiktet för att man bara ville ha kontakt. För att man inte kan se sig själv utan den personen i sitt liv. Du får negativa ord och hårda slag för att du vill ha värmen. För att du saknar den.

Vänner, mer än vänner, på g, en kyss, lite mer än det, kärlek, kära. Älskar. Sen, kaos, inte vänner, tårar, svek, hårda ord slagna mot ansiktet, sen tyst. Tystnad. Kriget är över och du kan nu återvända hem. Men då kommer det igen, vänskap. Vänskap som sen blir en kyss. Som sen blir ånger. Som sen blir kaos. Förra veckan var det tyst. Igår var det vänner. Nu är det kaos. Vad händer? Vem vet? Vet jag? Absolut inte.

Nu ska jag i alla fall åka till Storvreta för att sluta tänka på det hemska, det mörka, tystnaden, kaoset.